Jag kom att tänka på hur glad jag är att jag är jag. Att jag har dom hästarna jag har.
Att jag har den familjen jag har. Att jag har dom vännerna jag har.
Att jag har det livet jag har.
Mina hästar då, vi börjar med Curry. Det är läskigt hur mycket jag har lärt mig på honom.
Innan var det liksom gasa runt banan och så kom man placerad, när man red b- och a-ponny.
När jag fick Curry fick jag tänka om helt. Han är en helt annan häst.
Vi har lärt och lär varandra sjukt mycket.
Jag älskar honom så obeskrivligt mycket. Det är galet. Att jag har kunnat falla för honom så hårt. Jag vet att han är en sån häst man bara har once in a lifetime.
Och det gör mig rädd. Jag vill verkligen inte förlora honom.
Wakinya då? Min bebis som jag ser en ganska lång framtid med.
Hon är så långt ifrån den ponnyn jag egentligen vill ha. Hon är inte den perfekta ståtlilga, snygga, smäckra ponnyn.
Hon är Rosenborgs Wakinya, det kan ingen ändra på.
Men vi har klickat sen första gången jag red henne. Det finns många hästar som har det där perfekta utseendet, det perfekta steget och den perfekta bjudningen, men kan alla dom hoppa SM för det?
Nej.
Just det.
Det är alltså inte det som det hänger på. Jag vet att Wakinya och jag kommer lyckas. Varför skulle jag lyssna på andra som försöker trycka ner oss.
Det finns duktiga folk runt omkring oss som också tror på oss. Det är dom jag kommer lyssna på. Och såklart mig själv.
Så det är erat val om ni vill tro på oss, eller försöka trycka ner oss.
Vi bryr oss inte.
Det betyder ingenting. Jag vet att vi kommer klara det. Jag älskar dig Wakinya, så sjukt mycket.

Tack Wakinya, för att du ger mig den här möjligheten. Jag lovar att jag ska göra mitt absolut bästa för att du ska må så bra som möjligt under hela våran resa.

You are perfect, just the way you are.

 
 Jag älskar er med hela mitt hjärta.